I natt sov jag nästan ingenting. Vände och vred mig hela kvällen, somnade någon timme, vaknade starx före tre och var fortfarande vaken när larmet ringde klockan 6 i morse. Jag tänkte först att jag skulle gå upp och komma igång med dagen och låtsas som ingenting. Ta mig till skolan och hålla uppe fasaden. Men sen ändrade jag mig, stängde av larmet och somnade om. 
 
Natten var full av stress, oro och ångest. Stora tankar, jobbiga känslor. Natten bestod också av djupa samtal med min älskade sambo som kom hem någon gång där mitt i natten. Det behövdes verkligen. Det blir så ibland, att vi pratar hela natten. Om stort och smått. Pratar om livet och allt vad det innebär. Senaste året eller så har livet inte varit så lätt för någon av oss, men det känns ändå som att vi är på väg att komma ut på andra sidan. Det börjar ljusna. 
 
I natt hade jag sådan ångest. Idag har jag ångest. Jag började dagen i en enorm uppförsbacke mentalt, så som det ibland är för mig. Skillnaden är att jag idag tillät mig själv att ställa in alla planer och måsten och bara vila. Så får man faktiskt göra ibland. Försöker lära mig att jag inte måste vara så duktig och klara alla "måsten" och "borden" jämt. Ens mentala hälsa är faktiskt viktigare än att prestera. Har äntligen börjat lära mig det. 
 
Nu ska jag ut och andas i fina vintervädret, sen bara kolla på film och mysa. 
 

Så får man faktiskt göra ibland

Allmänt En kommentar
I natt sov jag nästan ingenting. Vände och vred mig hela kvällen, somnade någon timme, vaknade starx före tre och var fortfarande vaken när larmet ringde klockan 6 i morse. Jag tänkte först att jag skulle gå upp och komma igång med dagen och låtsas som ingenting. Ta mig till skolan och hålla uppe fasaden. Men sen ändrade jag mig, stängde av larmet och somnade om. 
 
Natten var full av stress, oro och ångest. Stora tankar, jobbiga känslor. Natten bestod också av djupa samtal med min älskade sambo som kom hem någon gång där mitt i natten. Det behövdes verkligen. Det blir så ibland, att vi pratar hela natten. Om stort och smått. Pratar om livet och allt vad det innebär. Senaste året eller så har livet inte varit så lätt för någon av oss, men det känns ändå som att vi är på väg att komma ut på andra sidan. Det börjar ljusna. 
 
I natt hade jag sådan ångest. Idag har jag ångest. Jag började dagen i en enorm uppförsbacke mentalt, så som det ibland är för mig. Skillnaden är att jag idag tillät mig själv att ställa in alla planer och måsten och bara vila. Så får man faktiskt göra ibland. Försöker lära mig att jag inte måste vara så duktig och klara alla "måsten" och "borden" jämt. Ens mentala hälsa är faktiskt viktigare än att prestera. Har äntligen börjat lära mig det. 
 
Nu ska jag ut och andas i fina vintervädret, sen bara kolla på film och mysa. 
 
När man träffar på någon bekant på stan och de säger "Hej! Hur är det med dig?" eller "Är det bra med dig?" så svarar man ju alltid ja på den frågan. Det är så bra så. Oavsett om det är sant eller om man överväger att ta livet av sig.
 
Jag önskar jag kunde svara ärligt på den frågan. Kanske inte blotta hela mitt inre mående för en ytligt bekant i förbifarten men jag vill kunna berätta för människorna omkring mig hur det faktiskt är. För det är inte bra med mig. Visst har jag en del bra dagar också men tyvärr är de flesta inte bra. Mitt utgångsläge är liksom ganska lågt. Lägre än vad som är normalt. Vad som nu anses normalt. Ångest, stress, oro, panik och nedstämdhet är vardag för mig. Har varit till och från i många år. Jag jobbar med det men det är inte lätt. Min situation och mitt liv ser inte alls ut som jag skulle önska. Något jag sällan erkänner, knappt ens för mig själv. 
 
Tanken med bloggen är att få skriva av mig och bena ut alla de saker som tillsammans har gjort att det har blivit såhär, och förhoppningsvis bli lite klokare på köpet. Någonting måste jag försöka göra i alla fall för att ordna upp röran som är mitt liv. 

Jag vill ju kunna svara ärligt

Allmänt Kommentera
När man träffar på någon bekant på stan och de säger "Hej! Hur är det med dig?" eller "Är det bra med dig?" så svarar man ju alltid ja på den frågan. Det är så bra så. Oavsett om det är sant eller om man överväger att ta livet av sig.
 
Jag önskar jag kunde svara ärligt på den frågan. Kanske inte blotta hela mitt inre mående för en ytligt bekant i förbifarten men jag vill kunna berätta för människorna omkring mig hur det faktiskt är. För det är inte bra med mig. Visst har jag en del bra dagar också men tyvärr är de flesta inte bra. Mitt utgångsläge är liksom ganska lågt. Lägre än vad som är normalt. Vad som nu anses normalt. Ångest, stress, oro, panik och nedstämdhet är vardag för mig. Har varit till och från i många år. Jag jobbar med det men det är inte lätt. Min situation och mitt liv ser inte alls ut som jag skulle önska. Något jag sällan erkänner, knappt ens för mig själv. 
 
Tanken med bloggen är att få skriva av mig och bena ut alla de saker som tillsammans har gjort att det har blivit såhär, och förhoppningsvis bli lite klokare på köpet. Någonting måste jag försöka göra i alla fall för att ordna upp röran som är mitt liv.