Vi diskuterar psykisk ohälsa i klassrummet. Kursen vi precis har kommit igång med handlar om arbetsliv och hur det har förändrats genom historien och hur det påverkar oss. Ämnet psykisk ohälsa dyker upp relaterat till arbete. Sjukskrivningar och stressrelaterade sjukdommar har ju ökat. Varför tror vi att det är så? 
 
Klassen ger olika förslag och synpunkter. Jag säger inget. Jag som vet precis hur den där ökända psykiska ohälsan känns. Stressen på gränsen till utbrändhet. Ångesten. Oron. Panikattackerna. Känslan av hopplöshet, av att vara värdelös. Jag säger inget för att det är fortfarande för nära. Har fortfarande svårt att berätta om det utan att bli förbannad eller börja gråta. 
 
För att göra en lång historia kort så kan jag berätta att jag har haft två olika jobb inom städ. Det ena var på Västerås sjukhus och det andra var på ett litet städföretag vars kunder var kontor och privatpersoner. Jag jobbande på sjukhuset ca 9 mån innan jag totalt utmattad på gränsen till utbrändhet slutade. Var arbetslös ett halvår sedan började jag på det lilla företaget som var ännu värre. Stressen och tidspressen var helt sjuk. Dessutom fick jag dagligen kritik och rena utskällningar från cheferna. Jag jobbade där ca ett halvår innan jag började plugga i stället. 
 
Det är inte första gången jag kommit i kontakt med psykisk ohälsa. Har haft otroligt jobbiga perioder under tonåren. Har till och från känt mig deprimerad haft ångest och självmordstankar. 
Men de psykiska problem jag upplevde pga arbetet och stressen och pressen det innebar var annorlunda. Det slog verkligen ut hela systemet. Som jag sa till läkaren jag träffade innan jag slutade på sjukhuset: Jag kände inte igen mig själv, jag blev rädd. 
Det sorgliga är att det fortfarande inte är helt bra efter det där. Jag är 23 år och det känns som om något har slitits sönder som jag liksom inte kan reparera. Har haft fler dåliga perioder sen dess, men det är ett annat inlägg.  
 
Vi diskuterar psykisk ohälsa i klassrummet och vissa ställer konstiga frågor. Frågor som jag skulle kunna reda ut om jag vågade prata om det. Men det gör jag inte. Jag berättar om det här i stället ett tag efteråt. 

Psykisk ohälsa

Psykisk ohälsa Kommentera
Vi diskuterar psykisk ohälsa i klassrummet. Kursen vi precis har kommit igång med handlar om arbetsliv och hur det har förändrats genom historien och hur det påverkar oss. Ämnet psykisk ohälsa dyker upp relaterat till arbete. Sjukskrivningar och stressrelaterade sjukdommar har ju ökat. Varför tror vi att det är så? 
 
Klassen ger olika förslag och synpunkter. Jag säger inget. Jag som vet precis hur den där ökända psykiska ohälsan känns. Stressen på gränsen till utbrändhet. Ångesten. Oron. Panikattackerna. Känslan av hopplöshet, av att vara värdelös. Jag säger inget för att det är fortfarande för nära. Har fortfarande svårt att berätta om det utan att bli förbannad eller börja gråta. 
 
För att göra en lång historia kort så kan jag berätta att jag har haft två olika jobb inom städ. Det ena var på Västerås sjukhus och det andra var på ett litet städföretag vars kunder var kontor och privatpersoner. Jag jobbande på sjukhuset ca 9 mån innan jag totalt utmattad på gränsen till utbrändhet slutade. Var arbetslös ett halvår sedan började jag på det lilla företaget som var ännu värre. Stressen och tidspressen var helt sjuk. Dessutom fick jag dagligen kritik och rena utskällningar från cheferna. Jag jobbade där ca ett halvår innan jag började plugga i stället. 
 
Det är inte första gången jag kommit i kontakt med psykisk ohälsa. Har haft otroligt jobbiga perioder under tonåren. Har till och från känt mig deprimerad haft ångest och självmordstankar. 
Men de psykiska problem jag upplevde pga arbetet och stressen och pressen det innebar var annorlunda. Det slog verkligen ut hela systemet. Som jag sa till läkaren jag träffade innan jag slutade på sjukhuset: Jag kände inte igen mig själv, jag blev rädd. 
Det sorgliga är att det fortfarande inte är helt bra efter det där. Jag är 23 år och det känns som om något har slitits sönder som jag liksom inte kan reparera. Har haft fler dåliga perioder sen dess, men det är ett annat inlägg.  
 
Vi diskuterar psykisk ohälsa i klassrummet och vissa ställer konstiga frågor. Frågor som jag skulle kunna reda ut om jag vågade prata om det. Men det gör jag inte. Jag berättar om det här i stället ett tag efteråt. 

Igår upptäckte jag bristningar på min mage. Två små röda insjunkna streck i huden på varsin sida om naveln. Jag fick panik. Jag stod länge med tröjan uppdragen till tuttarna och stirrade ner på dessa linjer. Som om jag inte trodde mina ögon. Nej men va fan, det kan ju inte vara sant!

Min första instinkt var självhat. Min första tanke var ”fan nu har jag officiellt blivit tjock!”. Hjälp vad mycket kroppsförakt och självhat som vällde över mig, jag blev chockad av mina egna känslor och tankar. Någon minut senare lyckades jag samla mig och käfta emot den där elaka rösten i huvudet. ”Nämen för i helvete Linnea, det är två små streck på huden. Vem bryr sig?! Det finns väl viktigare saker i livet att bry sig om än det?!” Jag funderade en stund till och när jag drog ner tröjan igen över magen och kom tillbaka till verkligheten så tänkte jag: ”Än sen om jag är tjock” (vilket jag för övrigt inte är, mullig eller lite rund på sin höjd kan man kanske kalla mig) ”Det är väl inget fel på att vara tjock? Det är ju för guds skull bara utsida, bara en kropp. Jag är väl fan så mycket mer än bara min kropp och mitt utseende!”

 Denna händelse lärde mig två saker:

1. Hur sjukt hjärntvättad jag är vad gäller normerna kring utseende. Det är stört att jag reagerade som jag först gjorde.

2. Att jag faktiskt har kommit en liten bit på väg i min resa till att acceptera mig själv och min kropp. Jag lyckades ju ändå att vända tankarna efter en liten stund och kunde skaka av mig det värsta av panikkänslan. Det är stort. Backa några år i tiden och jag hade typ kräkts. Eller bestämt mig för att börja med någon livsfarlig diet för att ändra min kropp så fort som möjligt. Jag gör framsteg.

Till alla andra där ute som upptäcker att kroppen förändras på ett sätt som inte matchar samhällets normer: Fuck normerna! Det är inte hela världen, du är så otroligt mycket mer än din kropp! 

Hudbristningar och panik

kropp Kommentera

Igår upptäckte jag bristningar på min mage. Två små röda insjunkna streck i huden på varsin sida om naveln. Jag fick panik. Jag stod länge med tröjan uppdragen till tuttarna och stirrade ner på dessa linjer. Som om jag inte trodde mina ögon. Nej men va fan, det kan ju inte vara sant!

Min första instinkt var självhat. Min första tanke var ”fan nu har jag officiellt blivit tjock!”. Hjälp vad mycket kroppsförakt och självhat som vällde över mig, jag blev chockad av mina egna känslor och tankar. Någon minut senare lyckades jag samla mig och käfta emot den där elaka rösten i huvudet. ”Nämen för i helvete Linnea, det är två små streck på huden. Vem bryr sig?! Det finns väl viktigare saker i livet att bry sig om än det?!” Jag funderade en stund till och när jag drog ner tröjan igen över magen och kom tillbaka till verkligheten så tänkte jag: ”Än sen om jag är tjock” (vilket jag för övrigt inte är, mullig eller lite rund på sin höjd kan man kanske kalla mig) ”Det är väl inget fel på att vara tjock? Det är ju för guds skull bara utsida, bara en kropp. Jag är väl fan så mycket mer än bara min kropp och mitt utseende!”

 Denna händelse lärde mig två saker:

1. Hur sjukt hjärntvättad jag är vad gäller normerna kring utseende. Det är stört att jag reagerade som jag först gjorde.

2. Att jag faktiskt har kommit en liten bit på väg i min resa till att acceptera mig själv och min kropp. Jag lyckades ju ändå att vända tankarna efter en liten stund och kunde skaka av mig det värsta av panikkänslan. Det är stort. Backa några år i tiden och jag hade typ kräkts. Eller bestämt mig för att börja med någon livsfarlig diet för att ändra min kropp så fort som möjligt. Jag gör framsteg.

Till alla andra där ute som upptäcker att kroppen förändras på ett sätt som inte matchar samhällets normer: Fuck normerna! Det är inte hela världen, du är så otroligt mycket mer än din kropp!