Igår upptäckte jag bristningar på min mage. Två små röda insjunkna streck i huden på varsin sida om naveln. Jag fick panik. Jag stod länge med tröjan uppdragen till tuttarna och stirrade ner på dessa linjer. Som om jag inte trodde mina ögon. Nej men va fan, det kan ju inte vara sant!

Min första instinkt var självhat. Min första tanke var ”fan nu har jag officiellt blivit tjock!”. Hjälp vad mycket kroppsförakt och självhat som vällde över mig, jag blev chockad av mina egna känslor och tankar. Någon minut senare lyckades jag samla mig och käfta emot den där elaka rösten i huvudet. ”Nämen för i helvete Linnea, det är två små streck på huden. Vem bryr sig?! Det finns väl viktigare saker i livet att bry sig om än det?!” Jag funderade en stund till och när jag drog ner tröjan igen över magen och kom tillbaka till verkligheten så tänkte jag: ”Än sen om jag är tjock” (vilket jag för övrigt inte är, mullig eller lite rund på sin höjd kan man kanske kalla mig) ”Det är väl inget fel på att vara tjock? Det är ju för guds skull bara utsida, bara en kropp. Jag är väl fan så mycket mer än bara min kropp och mitt utseende!”

 Denna händelse lärde mig två saker:

1. Hur sjukt hjärntvättad jag är vad gäller normerna kring utseende. Det är stört att jag reagerade som jag först gjorde.

2. Att jag faktiskt har kommit en liten bit på väg i min resa till att acceptera mig själv och min kropp. Jag lyckades ju ändå att vända tankarna efter en liten stund och kunde skaka av mig det värsta av panikkänslan. Det är stort. Backa några år i tiden och jag hade typ kräkts. Eller bestämt mig för att börja med någon livsfarlig diet för att ändra min kropp så fort som möjligt. Jag gör framsteg.

Till alla andra där ute som upptäcker att kroppen förändras på ett sätt som inte matchar samhällets normer: Fuck normerna! Det är inte hela världen, du är så otroligt mycket mer än din kropp! 

Hudbristningar och panik

kropp Kommentera

Igår upptäckte jag bristningar på min mage. Två små röda insjunkna streck i huden på varsin sida om naveln. Jag fick panik. Jag stod länge med tröjan uppdragen till tuttarna och stirrade ner på dessa linjer. Som om jag inte trodde mina ögon. Nej men va fan, det kan ju inte vara sant!

Min första instinkt var självhat. Min första tanke var ”fan nu har jag officiellt blivit tjock!”. Hjälp vad mycket kroppsförakt och självhat som vällde över mig, jag blev chockad av mina egna känslor och tankar. Någon minut senare lyckades jag samla mig och käfta emot den där elaka rösten i huvudet. ”Nämen för i helvete Linnea, det är två små streck på huden. Vem bryr sig?! Det finns väl viktigare saker i livet att bry sig om än det?!” Jag funderade en stund till och när jag drog ner tröjan igen över magen och kom tillbaka till verkligheten så tänkte jag: ”Än sen om jag är tjock” (vilket jag för övrigt inte är, mullig eller lite rund på sin höjd kan man kanske kalla mig) ”Det är väl inget fel på att vara tjock? Det är ju för guds skull bara utsida, bara en kropp. Jag är väl fan så mycket mer än bara min kropp och mitt utseende!”

 Denna händelse lärde mig två saker:

1. Hur sjukt hjärntvättad jag är vad gäller normerna kring utseende. Det är stört att jag reagerade som jag först gjorde.

2. Att jag faktiskt har kommit en liten bit på väg i min resa till att acceptera mig själv och min kropp. Jag lyckades ju ändå att vända tankarna efter en liten stund och kunde skaka av mig det värsta av panikkänslan. Det är stort. Backa några år i tiden och jag hade typ kräkts. Eller bestämt mig för att börja med någon livsfarlig diet för att ändra min kropp så fort som möjligt. Jag gör framsteg.

Till alla andra där ute som upptäcker att kroppen förändras på ett sätt som inte matchar samhällets normer: Fuck normerna! Det är inte hela världen, du är så otroligt mycket mer än din kropp!